Skrivandet öppnar dörrar

 


KREATIVITET. Jenny Jägerfeld är Augustprisbelönad skönlitterär författare och psykolog. Det var när hon diagnostiserades med polyartrit som hon upptäckte den helande kraften i skrivandet. Här berättar hon hur det fungerar – och hur du själv kan komma igång.


Traditionell samtalsterapi handlar ofta om att få hjälp att sortera tankar och känslor för att förstå beteendemönster. De senaste åren har terapeutiskt skrivande börjat dyka upp i medierna. Där beskrivs det som en kompletterande terapimetod – ett slags samtalsterapi med sig själv. Men hur väl fungerar det egentligen?

En som tidigt förstod den terapeutiska kraften i skrivandet är författaren och psykologen Jenny Jägerfeld. Hon romandebuterade 2006 med romanen ”Hål i huvudet” och är idag väletablerad i båda sina yrken. Hon driver en psykologmottagning i Stockholm och hennes andra roman, barn- och ungdomsboken ”Här ligger jag och blöder”, belönades 2010 med Augustpriset.

Jägerfelds terapeutiska relation till skrivandet grundlades för länge sedan. 1997, när hon var 23 år gammal, fick hon beskedet att hon drabbats av polyartrit. Hon blev sängliggande under långa perioder och tvingades se på medan den framtid hon byggt upp för sig själv i tankarna tycktes glida henne ur händerna.

Skrivandet blev en väg framåt.

– Jag hade skrivit mycket som barn och ville bli författare som liten. När jag blev sjuk hade jag inte skrivit på flera år. Då tog jag upp skrivandet igen och märkte att fastän jag skrev skönlitterärt kunde jag skriva av mig mycket av den frustration, ilska, besvikelse och sorg som jag kände på grund av sjukdomsbeskedet, säger hon.

– Tidigare hade jag rest runt mycket i världen och jobbat på olika spännande platser. Det var så jag ville leva och plötsligt förstod jag att jag inte skulle kunna det. Det satte igång min egen förståelse för hur skrivandet kunde hjälpa en igenom svåra perioder, säger Jenny Jägerfeld, som i dag lever ett aktivt liv tack vare medicinsk och traditionell terapeutisk hjälp.

Parallellt med Jägerfelds skönlitterära skrivande utbildade hon sig till psykolog. Och det var där, senare i arbetslivet, som det terapeutiska skrivandet dök upp igen.

– Under mitt arbete har jag märkt att vissa klienter har ganska svårt att uttrycka sig på plats hos mig. För vissa flödar tankarna bara, de kan prata på oavbrutet, medan det för vissa inte går alls. De får inte riktigt kontakt med det som är jobbigt eller svårt. Då kan det finnas en poäng i att skriva ner vad som får en att må dåligt, när man är i kontakt med det, för att sedan ta med det in i terapirummet, säger Jenny.

För att gå till botten med huruvida det fanns vetenskaplig evidens för skrivande som komplement till vanlig terapi började Jenny kolla upp vilken forskning som gjorts i ämnet. De studier hon hittade var utförda av James W Pennebaker, en psykologiprofessor vid University of Texas. Han är en av pionjärerna inom området och har bland annat gjort kopplingar mellan språk och förmågan att återhämta sig efter traumatiska händelser.

– Han lät försökspersoner skriva fyra dagar i rad, 20 minuter åt gången. Tanken var att de skulle skriva om det som berörde dem allra mest, för att hitta något slags smärtpunkt och verkligen gå in i de tankar och känslor som dök upp. Han märkte att det fyllde en väldigt stor funktion och man kunde se fantastiska resultat på både fysisk och psykisk hälsa. Han såg bland annat att försökspersonernas studieresultat, immunförsvar och allmäntillstånd förbättrades, säger Jenny Jägerfeld.

Baserat på Pennebakers vetenskapliga fynd och arbetsmetoder har Jenny inlemmat visst skrivande i sina behandlingar. För patienter där det varit aktuellt har hon låtit dem skriva mellan terapisessionerna för att lättare kunna bryta ner distansen mellan känslo- och vardagsliv.

Själv skriver Jenny Jägerfeld aldrig dagbok men har ändå hittat ett terapeutiskt uttryck i skrivandet.

– Om jag har varit med om någonting som gör mig arg eller ledsen skriver jag om det, men omformulerar det i en skönlitterär kontext. Mitt eget skrivande är naturligtvis inte en självterapeutisk metod men den biten har ändå funnits med från början, säger hon och menar att själva formen för skrivandet inte är det viktigaste, utan att man skriver.

– Det som händer när man skriver om någonting som varit svårt är att man tvingas bena i det. Om man bara har en allmänt suddig ångest kan man synliggöra vad som är vad i den. Det skapar också en tydligare distans mellan det som är jobbigt och en själv. Plötsligt står det där på pappret istället för att bara vara i ens huvud. Då kan man ofta bedöma det lite klarare och lämna det istället för att älta det vidare, säger Jenny Jägerfeld.

Text: Jakob Svärd

Texten är ursprungligen publicerad i novembernumret av Reumatikervärlden.


Jennys bästa tips för att komma igång med skrivterapi:

 

  • Gör en plan. Bestäm fyra tillfällen då du skriver koncentrerat under exempelvis 20 minuter. Släpp inte pennan från pappret.
  • Skriv utan en tanke på att någon annan ska läsa det. Tänk inte att du måste stava rätt eller skapa en kronologi. Om du inte vet vad du ska skriva om: skriv om det då, och försök återgå till att blicka inåt när det känns naturligt.
  • Våga vara ärlig mot dig själv. Fokusera på hur det känns medan du skriver. Det du skriver behöver inte vara begripligt. Kaotiska eller poetiska rader går också bra. Målet är att få perspektiv på dina tankar.